16 september 2013

Den andra


Tiden är inte i våra händer.
Tiden rusar ett ojämnt maraton,
den saktar av i timmeslånga sekunder
och eskalerar i år som känns som minuter.

Hösten har brutit sig in i världen nu,
i en blixt av gult och rött,
så som den gjorde förra året,
och som den gjorde för tusen år sedan.

Snart kommer himlen rasande ner,
i små vita bitar.
Vattnet blir hårt och marken blir mjuk, kall.
Ditt leende spricker upp,
som solen genom molnen.

Ännu ett år har kommit och gått.

Den första

Har du någonsin sett på en människa
och hatat?
Inte ens en anledning,
bara illvilja,
en instinkt som skriker NEJ,
innan ni ens nått ögonkontakt?

Har du någonsin sett på en människa
och ryggat?
Inte ens en eftertanke,
bara motvilja
och en dom,
innan ni ens talat med varandra?

Har du någonsin sett på en människa
och älskat?
Inte ens en anledning,
bara glädje,
en ömsesidig respekt,
välvilja,
utan baktanke?

Har du någonsin sett dig i spegeln
och sett en människa?

8 maj 2013

Here comes...


Jag bestämde mig för att fota lite mitt i natten. Jag tog 50 bilder, men i vanlig ordning så var det bara två stackare som klarade sig genom granskningen.
Här är en version av den ena:  (klicka på den... gör det.)












Till min goda vän, den där spellistan jag pratade om, den innehåller många låtar, men de här två är de enda som skulle behöva finnas med:

http://www.youtube.com/watch?v=5ZIODI3yhfw

http://www.youtube.com/watch?v=3s7a-gFX5xM


Jag började skriva med ett syfte, men verkade tappa bort tankegången jag hade någonstans. Kanske nästa gång!




// Magda


7 maj 2013

Jag vill inte vilja gömma mig.

Nu för tiden går det knappt en dag utan att någon frågar mig vad jag gör nu, och/eller vad jag ska göra senare.
Det känns lite som när man var i sjuårsåldern och fick frågan "Vad vill du bli när du blir stor?". Men nu är det snarare "ÅH HERREGUD VAD SKA DU GÖRA MED DITT LIV?!" De har panik, och jag känner mig likgiltig.

Mitt liv är det som händer precis just nu.
När jag sitter här vid min dator.
När jag går och lägger mig på kvällen/morgonen/mitt på dagen.
När jag vaknar vissa dagar och överväger att kväva mig själv med kudden, hellre än att kliva upp och möta världen och samhället, och dess förväntningar på mig, ännu en gång.

Men jag har insett att ingenting av det betyder någonting.
Inte i min värld.
Jag må vara en fjantig romantiker, en simpel visionär, en hopplös dramatiker och har nog en orealistisk syn på världen och människorna som den innehåller.
Men i min värld, där kan en sådan simpel sak som ett samtal mellan två vänner vara så vackert att jag blir illamående.
En intensiv diskussion som leder till bråk, mellan två människor som älskar varandra, är vissa dagar mer än jag kan tåla.
Människans stupida försök till att finna mening i saker andra säger och gör är vissa dagar skrattretande, och vissa dagar sorgliga.

Jag har nog helt enkelt inte nog förstånd, eller kanske för mycket förstånd. För jag kan inte leva i en värld där pengar betyder allting. Jag kan inte det.

För mig spelar det ingen roll, för i min tidigare nämnda värld, där finns inte begrepp som pengar. Makt, heder, stolthet och fördom är flyktiga, och har ingen inverkan på våra liv. Vi tänker på välmående för andra först, och klär våra avsikter i ord som vänskap, kärlek och respekt.
Vi hjälper dem som behöver det, och vi gör inte saker för att vi tror att det är rätt. Vi pratar om saker som vi upplever dåliga, och vi löser problemen tillsammans, och ingen blir någonsin lämnad utanför.
Ingen behöver vara rädd för att gå till skolan, och ingen behöver vara rädd för att gå hem.
Där finns ingenting man inte vågar säga, alla vågar fråga, och aldrig någonsin så ska en människa plågas av utanförskap på det sättet som så många gör i er värld.

Ta det från någon som grät innan varje skoldag i sex års tid, er värld är en hemsk värld. Men den behöver inte vara det. Vi har nog bara glömt vad som är viktigt.
Människorna i våra liv är det som spelar roll.
Skit i resten.

Men när jag försöker få fram denna vision så får jag en klapp på huvudet och en blick som säger "Lilla vän, låt nu oss vuxna sköta detta, vi som vet." Och sedan den tröstande meningen: "Ta nu för fan och skärp dig och börja tjäna pengar".

Så det är nog inte så underligt att jag skapar mig en egen värld.
Och dit tänker jag åka nu.


// Magda



28 april 2013

Smakprov #2

Jag har börjat skriva den andra delen av boken jag skriver på, och tänkte helt enkelt dela med mig. Tycker ni någonting så skriv det mer än gärna! Kritik eftersökes.


// Magda




Jag stod som så många gånger förut och blickade ned på en hög böcker på en bänk i mitt sovrum. Jag försökte välja ut vad jag skulle sjunka in i härnäst. Jag kom snabbt fram till att jag inte var intresserad av någon av dem, och gick istället bort till bokhyllan och öppnade skåpet under den. Jag brukade sitta ofta och gå igenom gamla, dammiga och sönderfallna volymer från just det skåpet. Teran kallade dem för "det Gamla Folkets böcker", just för att det inte finns en levande person idag som kan läsa dem. De är skrivna på Gelaii, och den sista som kunde tala och läsa det dog ut med Kailja-orden på 1100-talet.
De var ett mäktigt samfund, Kailjan. De satt instängda i sitt berg och studerade - och skrev nya - magiska böcker. Vissa kunde bara läsas om man gick mot väst, vissa kunde bara öppnas av gravida kvinnor. I en del böcker stod det olika saker beroende på vem som läste dem. En del böcker sades kunna lära läsaren magi, om han skrev ett blodskontrakt med bokens författare, vars själ levde vidare i sidorna.

Jag tog upp en tunn bok, inbunden i sprucket läder, dammet yrde då jag öppnade den. Obegripliga tecken fyllde sidan ända ut i marginalerna. Jag letade alltid efter samband och mönster i Gamla Folkets Böcker, men hade aldrig begripit ett dugg förrän nu. Jag insåg till min stora häpnad att jag kunde uppfatta olika ord och meningar, inte vad de betydde, oh nej, men vart de började och slutade. Texten verkade läsas diagonalt och i en kedja, man börjar alltså inte på en ny rad, utan läser ordet näst intill. Jag studerade sidan länge, länge. Jag började tänka på olika sätt att knäcka koder och dechiffrera språk. Kom ihåg, kom ihåg, tänkte jag. Vad är det vanligaste skrivna ordet? Så vitt jag kunde komma ihåg var det ganska lika mellan 'den/det/de/ett/en'. Jag började genast söka efter sambanden, och ur ingenstans så förstod jag vilket tecken som måste betyda DEN.

Plötsligt kändes det som att golvet började röra sig under mina fötter, en våg av illamående sköljde över mig, och det kändes som om mitt huvud skulle ha fastnat i ett obarmhärtigt hårt åtdraget skruvstäd.
Mina händer grep så hårt om boken att lädret smulades sönder och föll genom mina krampaktigt spända fingrar.
En bild tvingade sig in i mitt huvud, en gren på ett slags träd som jag aldrig sett förut, stammen var blänkande svart och löven lyste av ett silvergrått skimmer. På trädgrenen satt en fågel. Fågeln såg ut precis som en korp, i samma storlek, men denna fågel var knallvit och hade ljust lila ögon. Näbben var lite blåaktig närmast munnen, nästan som barnens läppar brukar bli blåa, när de badar i kalla vattendrag. Fågeln vände sig och på dess rygg fanns ett tecken i klaraste rött, en lite oval cirkel med ett sträck jämns med korpens ryggrad.
Den bredde ut sina vingar och vände huvudet långsamt mot mig, den viskade i en röst som fick min hud att knottras. "Máhráineshuìr. Máhráineshuìratt. Máhraináttár, nashaári." Viskningarna blev starkare, dessa ord upprepades gång på gång, och ljudstyrkan ökade stadigt. Andra röster, lika hemska som den första stämde in i mässandet. Jag försökte slå mina händer om mitt huvud, men kunde inte röra mig. Jag försökte skrika, be Teran och Jaren om hjälp, men jag fick inte fram ett ljud. Jag försökte blunda, men kunde inte ens blinka. Högre och högre lät det, tills jag förstod att jag var antingen döende eller vansinnig, för någonting så här hemskt kunde inte finnas.

Utan förvarning förenades de nu hundratals rösterna till en, den fortsatte repetera orden. Dånet av rösten sökte resonans i min själ, och vibrerade i en fruktansvärd frekvens som kändes i mitt hjärta, som inte längre kunde slå som vanligt. Bilden i mitt huvud förändrades, och plötsligt stod jag på en klippkant, framför mig fanns ett avgrundsfall, och bortom det höjde sig en till synes ändlös stenhällsvägg. Jag försökte desperat hoppa ner i avgrunden, men klarade inte att böja på knäna, jag kunde inte slappna av nog för att låta mig falla framåt.  Detta nya rum förstärkte röstens dån ytterligare, och jag kände blod strömma ut ur min näsa, en varm känsla på halsen sade mig att mina öron också blödde.
Just som jag kände mitt hjärtas sviktande försök till ett sista slag så tystnade rösten. En sådan tystnad har jag aldrig upplevt i mitt liv, hårstråna som skrapade mot min rygg när min kropp darrade lät som en rotborste mot stengolv. Mitt hjärtas desperata slag lät som en slägga slagen mot ett städ. Jag drog ett djupt andetag som verkade fylla hela mig, det lät som full orkan i en storstad. 
Ljuden av min kropp verkade fortplantas tusenfalt genom avgrunden, och kastades tillbaka mot mig som hånskrattande röster. Jag förstod att jag inte var ensam här inne. Jag hörde röster prata långt nedanför klippan.
Jag uppfattade bara fragment av konversationen.
"Jag önskar ej att bli störd."
"Herre, den är kvar på Prövaren."
"... hand om... obetydligt.."
Sedan bara mumlande röster, en kort stund.
"Låt mig återgå i min vila, och stör mig inte med obetydligheter!"
"Men, Herre...."
"Men VAD?!"
"Herre, den överlevde."
Tystnaden slöts sig om mig igen, men endast en kort stund.

Jag hörde släpande steg, som om någonting som varit stilla väldigt länge långsamt reste sig upp.

11 april 2013

Skumt porträtt


































Foto & redgering: Jag
På bild: Sofi    -    http://franminsynvinkel.blogspot.se

Mitt grafikkort krashade när jag pillade på denna i Photoshop.
Bådar inte gott.


// Magda




Fråga

Har härmat min goda vän Skrället's Blogg och skaffat en Ask.fm-profil, det är typ en sida där du eller ni eller den/det kan ställa frågor, och jag kan svara på dem. Japp, så enkelt är det. Så känner ni för att göra det så gör det.

Här:     Ask.fm/Makktha





// Magda